Skärselden, eller en jympaledares vånda

Jo för det är jag, i alla sammanhang; på jobbet, i Friskis styrelse, på fritiden, i stallet, bland vänner och bekanta. Att förklara och få människor att förstå jympans storhet har ända sedan jag slutade med fotbollen och blev frälst in i Friskis varit ett av mina kall i livet.

Men det finns vissa veckor på året som jag ifrågasätter varför jag ens håller på med den här förbannade jympan och det är innan ny terminsstart. Då inträder nämligen varje jympaledares skärseld; PASSMAKERIET! Vi lyssnar sönder våra listor på Spotify där vi samlat musik sedan förra passet (ca 200 låtar på ett ungefär), vi knepar och knåpar med rörelser som ska vara enkla men kreativa, säkra men utmanande, roliga men med träningseffekt, följa varandra på ett naturligt sätt till musik med driv som ändå kan tilltala alla, hitta en variation genom passet i teman, musikgenre och övningar, svettas sedan timmar i lokalen för att testa och göra om igen det som blivit knas (för en jympaledare är sin största egna kritiker ska ni veta)… listan på ingredienser på passet kan göras milslång! OCH! Väldigt lite av detta står i dokumentet från Riksorganisationen som ger ramarna dvs Pass.nu. För där finns bara en del av sanningen! Det vore som att ge någon en bruksanvisning i text hur man målar Mona Lisa och sedan målar hen tavlan utan problem!

Nej, det bästa jympapasset skapas någonstans i samspelet mellan rörelser och musik, i vår förmåga att connecta och skapa en samhörighet med och i gruppen, i vår förmåga att skapa energi i rummet, i sammansmältningen mellan kropp och själ, i nyfikenheten, lekfullheten och balansen mellan trygghet och osäkerhet. Det är där det sker och det kräver MOD. Och jympaledare är de modigaste människorna jag känner som inte bangar för att ge allt av sig själva i denna sjukt läskiga men underbara process!

Nu är passet klart och premiärkört och jag kan andas ut litegrann för denna gång för känslan var god (nej helt och hållet underbar för den eufori när sista tonerna fadade ut ett par minuter i sju förra söndagen går inte att med ord beskriva). Och den stora belöningen som alltid leendena och grimaserna och den enorma energin från gruppen som gör att man tänker detta är LYCKA! För det är detta som gör att vi jympaledare glömmer vår vånda på en enda sekund och tänker DETTA VILL JAG GÖRA TILLS JAG DÖR!

Jag älskar jympan. Amen.