Var tionde kvinna i Sverige riskerar att någon gång under sitt liv drabbas av bröstcancer. I januari 2018 kom jag med i statistiken.
Läkaren lutade sig mot mig, tog mina händer och sa vänligt: ”Den lilla knölen i ditt bröst innehåller tyvärr cancerceller.” Jag for upp från stolen, ryckte till så glasögonen föll i golvet och utbrast FY FAN!
Hur kunde detta vara möjligt? Drygt ett halvår tidigare visade ju mammografin att allt var ok. Så småningom sjönk sanningen in. Knölen hade sällskap av ytterligare två små tumörer. Därmed var saken klar – hela bröstet bort och sedan cytostatika- och strålbehandling under sammanlagt åtta månader. Dystert ställde jag in mig på att det var kört med Friskisträning och skidåkning lång tid framöver. Men vänta lite…
Morgonen efter operationen slog sig sjukgymnasten Polly ned vid min sängkant. Hon tröstade mig och sa att det inte alls är kört. Tvärtom! En studie vid Karolinska institutet visar att träning under cancerbehandling har stora positiva effekter. Polly tyckte att jag redan två veckor efter operationen kunde börja träna på Friskis och åka skidor. ”Du kan göra allt som känns bra för dig!” var hennes råd.
I studien, som Polly berättade om, ingick 240 kvinnor som hade bröstcancer och som skulle genomgå cytostatikabehandling. Kvinnorna delades in i tre grupper: En som skulle köra högintensiva konditionspass på motionscykel, en som skulle genomföra en kombination av styrke- och konditionsträning och en kontrollgrupp. Resultaten var tydliga: Bäst effekt att lindra besvär av behandlingen och öka välbefinnandet har träning som innehåller både styrka och kondition. Även enbart konditionsträning har god effekt. En uppföljning av studien ett år efter träningsprogrammet visar att de som kombinerat konditions- och styrketräning var lika pigga som före cancerbehandlingen. Och att de som ingått i träningsgrupperna var 30 procent mindre sjukskrivna än de övriga.
Jag är själv ett bra exempel på att träning gör skillnad. Sömnlöshet, illamående och speedad känsla av kortison gjorde att det inte alltid var så lätt att ta sig till Friskis i Sollentuna. Men väl där fanns alltid någon förstående medmotionär som gav tröst och uppmuntran. Och när jag var igång med träningen, främst cirkelgym, orkade jag alltid mer än jag trott. Faktum är att min styrka inte försämrades nämnvärt under behandlingsperioden. Det gav självförtroende och en känsla av att jag trots allt hade kontroll över min kropp och hälsa.
Border collien Lisa fixade konditionsträningen. Hon kom in i mitt liv mer eller mindre av en slump i samband med att jag fick cancerdiagnosen. Som dagmatte åt henne blir det långa promenader. När jag mådde som sämst tog vi en daglig siesta tillsammans - tills Lisa slickade mig i ansiktet och tyckte att det var dags att stiga upp och gå ut på en tur. Min friskvårdshund!
När behandlingen är avslutad ska väl allt vara bra och livet fortsätta som förut? Fullt så enkelt är det inte. Tröttheten kan sitta i och det är lätt att känna sig övergiven av sjukvården efter den täta kontakten. Det går heller inte att sticka under stol med att det blir biverkningar efter behandlingen. De flesta försvinner efter hand men någon brukar man få behålla som ett ”minne”. Även här hjälper förstås träning. För min del gäller att jag behöver ta i lite extra för att få den där eftersträvansvärda endorfinkicken. Enda risken med det är att jag får träningsvärk och det står jag så gärna ut med.
Lisen Sylwan